.

Ett år senare och samma känsla i kroppen. Inte samma power och frustation, utan mer sansat och på riktigt den här gången. Jag låg ensam i min säng på eftermiddagen och kände hur det rykte i hela kroppen. Jag vill slå in i handen i dörren men tanken av hur ont det skulle göra får mig att avstå.

Jag brukar vakna mitt i natten och tro att du sitter på min sängkant. "Malin, du snarkar". Jag viftar bort det och skrattar. Jag gnuggar mig i ögonen för att se dig lite bättre men kommer istället på mig själv att ligga ensam i min säng och skratta för mig själv. Sätter mig upp och tittar runt i rummet. Ingen där. Jävla hjärnspöken.

Var klockan tvungen att ringa just den morgonen? Var allting tvunget att vara så fel just den onsdagkvällen?