.

Jag går inte runt och är olyckligt kär. Jag går inte runt och har en hals i gropen. Och jag går definitivt inte runt och är ledsen dagarna i ända alla dagar i veckan. Men däremot så älskar jag att skriva om det. Om tider som är lite svårare än andra och känslor som är lite tyngre än andra.

Jag hör låtar som får mig att få mig att känna känslor som är begravda sen länge sen och humör som inte längre är aktuella. Jag läster texter som påminner om hur det var och hur det kunde ha varit. Jag läser bloggar av människor som kan bokstävernas konst och texter av författare som vet hur dom behärskar orden som skriver ner.

Dom bästa texterna kommer oftast upp i huvudet efter en trevlig kväll ute, precis som ikväll. Jag vet inte vad jag håller på med, vad jag skriver eller vad jag vill. Så vi låter livet rulla på, kanske hamnar vi på Coop igen eller kanske blir vi något bättre än vad vi ens kunde tänka oss för något år sen.

Klockan slog precis 19.32, vilket betyder 28 minuter till stängning och hemgång från ännu en jobbdag.  Jag känner irritationen i ögonen av tröttheten i min kropp och mitt huvud hänger inte riktigt med i svängarna.  Allting hade varit frid och fröjd som alla andra kvällar om inte Hon hade stått där utanför. I en rosa OnePiece, långt stripigt hår och fult "Hej, kom och hjälp mig"-sminkad står Hon med sin för stora käft och stör min ro.

Från hennes stora käft kommer det för många ord i en alldeles för ljus tonart i en ljudnivå som bara skriker uppmärksamhet uppmärksamhet uppmärksamhet. Den där tonarten som säger ”Se mig, här är jag, se mig då!!” utan att orden ens behöver uttalas. Tillsammans med en svartklädd kille med luvan över huvudet står Hon precis vid draget från utången, fryser dom inte? Nej förlåt, hennes syntetfyllda Canada Goose väst från Kina värmer henne säkert. ”Shit, stänger dom åtta här? Vad ska vi göra då?” säger killen med en röst som låter som att den tillhör en 14 åring men han ser ut att vara närmare 18 år. Äger han också OnePiece? Möjligtvis en blå då.

Runt hörnet och emot dom kommer en mamma tillsammans med sina två döttrar, varav den äldsta är i samma ålder som ”Rosa OnePiece”-tjejen. Hennes mamma pratar på om något som innan hörnkorsningen var jätteintressant men som nu bara försvinner som vinden gör i örat en blåsig höstdag. Hon börjar helt omedvetet öka stegen en aning och spännan ansiktet lite extra. Hennes blick flackar från golvet till ”Rosa OnePiece”-tjejen till utgången. Men någonstans mellan käkspänningarna och utgången så förändras hennes blick och kroppshållning. Från rädsla och ”vette-fan-vad-jag-ska-göra”-blick till självförtroende och förhoppningsvis växte lilla bitchen fram i henne. ”Vad fick du för betyg på din senaste inlämning om franska revolutionen?”

Självklart märker inte ”OnePiece”-tjejen av den andra tjejens blickar och hennes förändring på dom 15 meterna, hon var antagligen för upptagen med att använda sin ”Se mig”-röst och dra sin ”OnePiece” upp och ner, upp och ner.  

”Den här låten passar perfekt” säger hon och pekar på sin något gamla ipod. Jag tittar på dess skärm och nickar åt henne i förväg. Hon vänder återigen ansiktet åt sitt höger och det stora oändliga havet och man ser hur njutningen sprider sig i hennes ansikte. Vinden slår mot hennes kinder och det bruna håret lever sitt egna liv runt omkring dom.  Jag ler för mig, drar in den friska luften i lungorna och vänder mig till vänster för att möta ett nytt ansikte. Samma sorts njutning och samma sorts leende. Leendet av lycka.

Jag avlägsnar låset på ipoden och snurrar fram till låten hon tipsade om. Hon hade rätt, hon hade så rätt. Jag tar ännu ett djupt andetag av den friska luften och slappnar av i spänningen i axlarna. Där på båtens kant sitter vi, tre halvvilsna tjejer långt ut på Indonesiens hav och 10 343 km hemifrån utan egentligen koll på vad vi håller på med. Bra, det är vad vi ska ha. Vi ska ha det bra i 15 veckor.

Samtidigt som det känns som att havet bara blir större och större ju längre ut vi kommer och Johnossi spelar i hörlurarna så springer tankarna ifrån mig där ute på havet. Och jag låter dom göra det. Jag kan inte motstå att tänka på hennes små skrattgropar som kommer fram när hon skrattat för mycket. Jag får upp bilder i huvudet på hur vi sitter runt ett köksbord i en stuga i Dalarnas kallas skog mitt i natten. Jag tänker på den blonda kaluffsen och vill dra min hand genom det, men jag slänger den tanken. Och jag tänker på min bror. Han skulle ha suttit här bredvid mig, han hade tyckt om det här.

(En text som påbörjades på Koh Tao november 2010 i en välbläddrad guidebok men som aldrig avslutades….)

Vi kan nu konstatera att den här bloggen har stor chans att vinna pris som "Årets konstigaste blogg" på nästa bloggala. Den uppdateras sällan och när den väl uppdateras så är det någon lista som jag måste slösa ett par hjärnceller på eller bara konstiga osammanhängande texter som inte ens min högra hand skulle förstå. (Jag är vänsterhänt). Men jag är inte den som skriver "Idag åt jag lasagne till middag, det var gott" eller dagens outfit. Men jag har ett par texter i huvudet som snart måste ut, så ge inte upp mina vänner. I'm back. (Lite då och då):

Det kör vi en tummen upp på!
(Fan vad snygg man bli i webcam då!)

Peace and love 2008!

En ny bild varje dag, vilken lyx. Häng på, Dodlarn, Miras Rumpan och Shrek! 

1a bilden: Någon du umgås väldigt mycket med.
2a bilden: En bild på dig själv.
3e bilden: En bild på någon i din familj.
4e bilden: En bild på en konstig tid i ditt liv.
5e bilden: En gammal bild på dig själv.
6e bilden: En bild på dig och en vän du inte varit med på länge.
7e bilden: En bild som du aldrig lagt upp.
8e bilden: En person som du saknar.
9e bilden: Någon i din släkt.
10e bilden: Någon du tycker är väldigt snäll.
11e bilden: En person du kan berätta allt för.
12e bilden: En bild på din vardag.
13e bilden: Du och någon klasskompis.
14e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider.
15e bilden: En person som du vill vara med.
16e bilden: En bild på dig själv.
17e bilden: En ovanlig bild.
18e bilden: En bild på din fritid.
19e bilden: En person som är snygg.
20e bilden: En bild på dina närmaste.
21e bilden: En person som alltid ställer upp för dig.
22e bilden: En bild på en tid du saknar.
23e bilden: En bild från i somras.
24e bilden: En bild som gör dig glad.
25e bilden: En person som alltid gör dig glad.
26e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med.
27e bilden: En bild som du alltid skrattar åt.
28e bilden: En tokig bild.
29e bilden: Den nyaste bilden på dig själv.
30e bilden: Någon du aldrig kommer släppa taget om.

Det är mörkt i mitt rum förutom sänglampan som precis började lysa. Det ständiga ljuset från tv finns inte kvar och inte heller lampan i fönstret, timern på den visade att klockan blev mycket. Det enda ljudet som finns är tonerna av Local Natives och det irriterande plingande från facebookchatten. Det irriterande men ändå så fina plingande.
   Efter en tid med lite konstiga svackor och klumpar i halsgropen så känns det som att uppförsbacken börjar plana ut sig. Det är lite lättare att ta sig fram på vägen och våren närmar oss. Mycket möjligt årets finaste årstid. När man efter månader av kyla och trettioelva lager kläder på sig äntligen får ta av sig dom och man blir lika överraskad varje gång man upptäcker att man kan gå endast i tröja på gatan.  När man sätter sig på uteserveringar och man vet att det är alldeles för kallt men ändå envisas man med att vira in sig i tre filtar för att tvinga fram våren. ”Vårguden, se hur vi fryser. Skynda dig!"
   Min telefons fula ringsignal ringde idag och ett fint erbjudande hördes från andra sidan. ”Ja, jag är fortfarande väldigt intresserade” svarade jag på hennes erbjudande och sken upp lite extra samtidigt som jag försökte behärska mig och låta lite småvuxen i telefonen.

Som sagt, det är inte lika många backar på vägen.

 Jag sitter på jobbet klockan 09.44 medans regnet öser ner utanför. In genom dörrarna kommer dyngsura kunder, skakar av regner från kläderna och ser ut att njuta av att komma in i den torra butiken. Min huvudvärk bränner och jag kan inte riktigt fokusera. In genom dörren längst bort kommer Hon in. Jag blir lite nervös och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag tar upp pappret och börjar låtsasläsa det även fast jag redan läst det 3 gånger dom senaste 30 minuterna. Min wannabe-feberdimma börjar spöka och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, ska vi hälsa nu? Ska vi fråga "hur är läget?" för att ge ett kort svar i förbibarten. Jag väljer att fortsätta låtsasläsa mitt papper när det slår mig vem Hon är.

Det fanns ett par år då det var Hon och jag. Vi och hästarna. Hon som alltid var snäppet bättre och så jag som bara slog i knät i allt jag gick förbi och försökte lära mig saker för att inte verka dum. Hon kokade pasta bättre än mig, Hon visste mer om hästar och Hon var snabbare på att gå upp morgonen. Vi brukade mötas halvvägs på den stora parkeringen framför stallet, hon på cykeln och jag gåendes efter 2,5 från bussen. ”Fan vad seg du är, jag har väntat jättelänge”, brukade Hon säga. Jag skrattade lite åt det men visste att imorgon skulle jag ta cykeln och jag cykla 5 minuter tidigare än vanligt och cykla ännu snabbare. Vi slängde på oss ridbyxorna snabbt som attan och sprang ut i stallet. ”Vad ska vi göra?”. Jag fick alltid en liten klump i magen då jag fick höra vad vi skulle göra ”Klarar jag verkligen det?” Ut på stigarna med en häst i vardera hand, en bromsande och en gasande, ”Men kom igen då, Tosca”. Hon skrattade och jag med. ”Om hon inte vore så söt skulle jag döda henne”.

Sen hände något. Skolan började igen efter sommarens varma dagar och medans jag var kvar på samma plats, samma människa och umgicks med samma människor så hade hon hunnit byta stall, blonderat håret och köpt nya kläder. Pappas gamla Harley Davidson tröja byttes ut mot en Svea och dom osminkande ögonfransarna fylldes med fyra lager mascara. Den tuffa nörden som inte tog någon skit från någon hade nu blivit tjejen som inte tog någon skit, skrattade och tog en klunk rysk vodka + sprite. Tjejen som man förut inte ville erkänna att man umgicks med ville man fortfarande inte erkänna att man gjorde – men nu av andra anledningar. Hon började umgås med människorna som förut skrattat åt henne i korridoren, kallat Henne fula ord och ignorerat henne när hon sagt något. Jag slutade hälsa på henne i korridoren, när hon ropade på mig ”MAAALIN” så vände jag mig om och vinkade lite nonchalant.

Vem är du nu? Jag vet inte. Men jag vet att jag kände dig en gång. Tack.

Det kryper i fingrarna på mig.

Ska vi sätta ord på lyckan? Jag vet inte hur man gör. När tåget igår rullade in två minuter för tidigt på Stockholm Central kände jag lyckoruset i huvudet och hur fingrarna bara ville ta upp förarintyget och kolla en extra gång. "Är det sant? Kryssade hon i Ja-rutan". She did. I made it, i fucking made it. Framför mig när vi går genom stationen går Mia brevid två killar, alla tre med likadana förarintyg nedstoppade i sina väskor. Alla med liknande lyckorus. Mias kanske var en aning större, (grattis). Jag går och ler ett nervös leende för mig själv. "Hur djupt var vinterdäcks däckdjup nu då?" Äsch. Verkstan fixar det där. 
   Vi åker ner för rulltrappan till våra respektive tunnelbaner som står och väntar på oss. Vi delar på oss och springer till våra tunnelbanor. "Heej då, ha det så bra. Vi hörs". Och jag som hatar avsked.

När tar vi bilarna till Norberg?

"Men det står ju 49 kronor på den" säger kvinnan med en förvirrande blick och pekar på serranoskinkan på 79.90 kr som har ett handskrivet pris på sig. Jag svarar på mitt självsäkra sätt att det är tyvärr inte den prislappen som gäller eftersom den inte kommer från oss. Helt plötsligt förändras hennes ögon, tonen blir lite grövre och ryter "Påstår du att JAG har skrivit det där?" Jag skruvar lite på mig samtidigt som jag blir varm om kinderna och orden gör volter i munnen på mig "Nej nej, verkligen inte".
   Hon svamlar på om mitt ansvar i på jobbet och jag gör en suck som hon knappast hörde och tittar på henne. Hur orkar hon? Hon står en måndagkväll på coop och ryter åt en blond kvällsarbetade tjej på 20 jordsnurr. "Hur kan du vara så tvärsäker på din sak?" säger hon och blåser iväg min hjärnceller så att jag inte får fram ett vettigt svar. Jag ringer ett samtal där ännu en tyst suck hörs och damen får sin serranoskinka för 49 kr.

Jag har åldernoja. Vid 19 år och 11 månaders ålder. Typ 7274 dagar. (Ungefär va). Jag vill vara ung och dum. Sitta med ett sexpack folköl och parken som för bara en halvtimme sen var ljus är nu bäcksvart. Bredvid mig sitter en ny bekant  som skrattar lika mycket åt min skämt som jag, en främlings fingrar att leka med och en uppförbacke som helt plötsligt blev svår att komma upp för i mörket. Stå i en gränd och smaka på ett par läppar som man länge trånat efter och känna hur rusningen bara går igenom kroppen. (Eller blev man bara besviken över att hans kyssar inte alls smakade lakrits som mina tankar lovade?). Gå hem längst Hornsgatan i smågrupper om 2-3 människor en sen sommarnatt när solen faktiskt redan gått upp. Är det morgon då? Någon börjar nynna på Håkans "Rockenroll blåa ögon - igen" och en annan kommer in med första textraden. "När tiden är rätt.." och helt plötsligt har gruppen längst fram en miniallsång för sig själva. En av oss snubblar till när intressat las på något annat än trottoaren framför oss och vi alla brister ut i ett skratt. "Haha, bra jobbat" tjoar någon. Vi går hem och somnar till ljudet av fåglarna och vaknar upp nästa dag och låtsas som om ingenting har hänt. Eller så skriver vi ihop ett sms, lägger mobilen på bordet och går därifrån. Är tillbaka 2 min senare, "har det levererats?"