.

Jag har åldernoja. Vid 19 år och 11 månaders ålder. Typ 7274 dagar. (Ungefär va). Jag vill vara ung och dum. Sitta med ett sexpack folköl och parken som för bara en halvtimme sen var ljus är nu bäcksvart. Bredvid mig sitter en ny bekant  som skrattar lika mycket åt min skämt som jag, en främlings fingrar att leka med och en uppförbacke som helt plötsligt blev svår att komma upp för i mörket. Stå i en gränd och smaka på ett par läppar som man länge trånat efter och känna hur rusningen bara går igenom kroppen. (Eller blev man bara besviken över att hans kyssar inte alls smakade lakrits som mina tankar lovade?). Gå hem längst Hornsgatan i smågrupper om 2-3 människor en sen sommarnatt när solen faktiskt redan gått upp. Är det morgon då? Någon börjar nynna på Håkans "Rockenroll blåa ögon - igen" och en annan kommer in med första textraden. "När tiden är rätt.." och helt plötsligt har gruppen längst fram en miniallsång för sig själva. En av oss snubblar till när intressat las på något annat än trottoaren framför oss och vi alla brister ut i ett skratt. "Haha, bra jobbat" tjoar någon. Vi går hem och somnar till ljudet av fåglarna och vaknar upp nästa dag och låtsas som om ingenting har hänt. Eller så skriver vi ihop ett sms, lägger mobilen på bordet och går därifrån. Är tillbaka 2 min senare, "har det levererats?"

Efter en lyckad körtur med mamma så åkte jag hem till Maria för...


glassprovsmakning. Det fördes protokoll och åts glass.

Innan det var dags att gå och handla somnade Micke och jag och Maria spelade vårat spel.

Efter att vi fick lite tacos i kistan så åkte vi in och drack öl. Bra torsdag.

Jag hade körlektion imorse och efter två veckor utan att ha kört en enda gång så kände jag mig lite smått ringrostig så där och det var ingenting jag kände att stoppa under stolen så jag sa det till körläraren, "Nu har inte jag kört på typ två veckor så vi får väl hoppas att jag kommer ihåg någonting, höhö" och lägger till mitt finaste leende med en hint av "Hjälp mig nu!!". Hon kollar lite snabbt på mig och ger mig bilnyckeln. "Men vi ska ju till Finntorp?" säger jag då i lite småpanik. "Ja?" får jag då till svar. Låt mig då bara förklara lite närmare. Min körskola ligger bakom det där stora, vita huset vid Henriksdal. För att komma till Finntorp måste man då korsa värsta vägen med typ tre filer där jag ska så snabbt som möjligt köra över två stycken. Om jag sa att nervösitet inte satt och skrattade i min hals så skulle jag ljuga. Jag slängde in ett litet motorstopp (start i backe + nervös = dåligt). Men summan av kardemumman: Det gick bra. Imorgon ska jag visa mina nya skills för mamma. (Ta i fucking trä för mig).

Bra helg, en bra helg med för lite sömn. Jag har jobbat en snabbis, lite ut och in-känsla. Jag har ätit en snabb men åh så god middag med Emelie. Jag har suttit på en bar med ett glas vin i väntan med Emelie. Jag har mött upp mina vänner och suttit på en annan bar till stängning. Jag har vandrat vidare till en vikinga bar och druckit mjöd. Jag har blivit knockad/skallad av en brud. Jag gick ut ur baren tillsammans med en viking när det var stängningsdags. (Inte på det sättet, människor). Jag har yrat runt på söder i jakt på duvnäsgatan. "Jaha, var det åt höger vi skulle gå?" Jag har tagit en taxi hem på 10 minuter från en tråkig efterfest. Jag har suttit mitt i natten med fina vänner och ätit mackor. Jag har varit på pizzafrukost i mitt egna kök. Jag har blivit lämnad för att sen inse stressen. Jag har varit på välkommen hem-middag hos Frida och ätit god middag och blivit pigg av en kopp kaffe. Jag har varit på samma bar två dagar ikväll och umgåtts med människor jag inte träffat på alldeles för länge. På nattkvisten buggade jag med min bror, druckit röda starka drinkar och diskuterat människor liv. Jag är smart. Jag har vaknat upp av att min bror kommer in i mitt rum och är hungrig. Nu lagar jag mat och sen är det operation städning. Mamma kommer hem imorgon!!

Jag är så trött. Kan jag få snurra tillbaka klockan ett par veckor?
Nu har jag bara ångest. Det gick ju så bra då.
Jag hade ett par lyckade veckor med resultat. Ingen perfektion,
men det var en bit på vägen.
Så - var är klockan?

Det har satt sig i huvudet men går i omgångar. Det är inget egenligen,
men man bryr sig. Det har följt mig i åratal och kommer alltid göra.
Jag känner mig mesig, men ändå så normal för jag är tjej.
Vi tjejer är såna. Lite för mycket där, lite för lite där.
Ingen perfektion, men kanske en bit på vägen?

Förlåt Emelie.
Jag vet att du gråter floder varje gång du går in på den här bloggen.
Jag lider med dig av hela mitt hjärta. Puss!