.

Jag går inte runt och är olyckligt kär. Jag går inte runt och har en hals i gropen. Och jag går definitivt inte runt och är ledsen dagarna i ända alla dagar i veckan. Men däremot så älskar jag att skriva om det. Om tider som är lite svårare än andra och känslor som är lite tyngre än andra.

Jag hör låtar som får mig att få mig att känna känslor som är begravda sen länge sen och humör som inte längre är aktuella. Jag läster texter som påminner om hur det var och hur det kunde ha varit. Jag läser bloggar av människor som kan bokstävernas konst och texter av författare som vet hur dom behärskar orden som skriver ner.

Dom bästa texterna kommer oftast upp i huvudet efter en trevlig kväll ute, precis som ikväll. Jag vet inte vad jag håller på med, vad jag skriver eller vad jag vill. Så vi låter livet rulla på, kanske hamnar vi på Coop igen eller kanske blir vi något bättre än vad vi ens kunde tänka oss för något år sen.

Klockan slog precis 19.32, vilket betyder 28 minuter till stängning och hemgång från ännu en jobbdag.  Jag känner irritationen i ögonen av tröttheten i min kropp och mitt huvud hänger inte riktigt med i svängarna.  Allting hade varit frid och fröjd som alla andra kvällar om inte Hon hade stått där utanför. I en rosa OnePiece, långt stripigt hår och fult "Hej, kom och hjälp mig"-sminkad står Hon med sin för stora käft och stör min ro.

Från hennes stora käft kommer det för många ord i en alldeles för ljus tonart i en ljudnivå som bara skriker uppmärksamhet uppmärksamhet uppmärksamhet. Den där tonarten som säger ”Se mig, här är jag, se mig då!!” utan att orden ens behöver uttalas. Tillsammans med en svartklädd kille med luvan över huvudet står Hon precis vid draget från utången, fryser dom inte? Nej förlåt, hennes syntetfyllda Canada Goose väst från Kina värmer henne säkert. ”Shit, stänger dom åtta här? Vad ska vi göra då?” säger killen med en röst som låter som att den tillhör en 14 åring men han ser ut att vara närmare 18 år. Äger han också OnePiece? Möjligtvis en blå då.

Runt hörnet och emot dom kommer en mamma tillsammans med sina två döttrar, varav den äldsta är i samma ålder som ”Rosa OnePiece”-tjejen. Hennes mamma pratar på om något som innan hörnkorsningen var jätteintressant men som nu bara försvinner som vinden gör i örat en blåsig höstdag. Hon börjar helt omedvetet öka stegen en aning och spännan ansiktet lite extra. Hennes blick flackar från golvet till ”Rosa OnePiece”-tjejen till utgången. Men någonstans mellan käkspänningarna och utgången så förändras hennes blick och kroppshållning. Från rädsla och ”vette-fan-vad-jag-ska-göra”-blick till självförtroende och förhoppningsvis växte lilla bitchen fram i henne. ”Vad fick du för betyg på din senaste inlämning om franska revolutionen?”

Självklart märker inte ”OnePiece”-tjejen av den andra tjejens blickar och hennes förändring på dom 15 meterna, hon var antagligen för upptagen med att använda sin ”Se mig”-röst och dra sin ”OnePiece” upp och ner, upp och ner.