.

Jag sitter och lyssnar på Enya och vet att klockan är 01.59 och om ett par timmar kommer den ringa. Men jag kan inte släppa iväg Sandra, inte nu av alla stunder. Imorgon ringer klockan och två dagar av nervösitet och spänning ligger framför mig. Och sen då? I två veckor har jag varit borta från verkligheten. Jag har levt i en liten ort, pluggat på om däck och bromssträckor, jag har umgåtts med människor jag aldrig skulle ha träffats i andra sammanhäng och ätit korvstroganoff kl 23.30. Sen rullade tåget in på Stockholm Centralen och den vanliga klumpen i magen växte sig större på en sekund. Det spelar ingen roll vem sista smset var från eller vad som kväller har att erbjuda. Stockholm är en bubbla av ångest. Ska vi spräcka den?