.

 Jag sitter på jobbet klockan 09.44 medans regnet öser ner utanför. In genom dörrarna kommer dyngsura kunder, skakar av regner från kläderna och ser ut att njuta av att komma in i den torra butiken. Min huvudvärk bränner och jag kan inte riktigt fokusera. In genom dörren längst bort kommer Hon in. Jag blir lite nervös och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag tar upp pappret och börjar låtsasläsa det även fast jag redan läst det 3 gånger dom senaste 30 minuterna. Min wannabe-feberdimma börjar spöka och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, ska vi hälsa nu? Ska vi fråga "hur är läget?" för att ge ett kort svar i förbibarten. Jag väljer att fortsätta låtsasläsa mitt papper när det slår mig vem Hon är.

Det fanns ett par år då det var Hon och jag. Vi och hästarna. Hon som alltid var snäppet bättre och så jag som bara slog i knät i allt jag gick förbi och försökte lära mig saker för att inte verka dum. Hon kokade pasta bättre än mig, Hon visste mer om hästar och Hon var snabbare på att gå upp morgonen. Vi brukade mötas halvvägs på den stora parkeringen framför stallet, hon på cykeln och jag gåendes efter 2,5 från bussen. ”Fan vad seg du är, jag har väntat jättelänge”, brukade Hon säga. Jag skrattade lite åt det men visste att imorgon skulle jag ta cykeln och jag cykla 5 minuter tidigare än vanligt och cykla ännu snabbare. Vi slängde på oss ridbyxorna snabbt som attan och sprang ut i stallet. ”Vad ska vi göra?”. Jag fick alltid en liten klump i magen då jag fick höra vad vi skulle göra ”Klarar jag verkligen det?” Ut på stigarna med en häst i vardera hand, en bromsande och en gasande, ”Men kom igen då, Tosca”. Hon skrattade och jag med. ”Om hon inte vore så söt skulle jag döda henne”.

Sen hände något. Skolan började igen efter sommarens varma dagar och medans jag var kvar på samma plats, samma människa och umgicks med samma människor så hade hon hunnit byta stall, blonderat håret och köpt nya kläder. Pappas gamla Harley Davidson tröja byttes ut mot en Svea och dom osminkande ögonfransarna fylldes med fyra lager mascara. Den tuffa nörden som inte tog någon skit från någon hade nu blivit tjejen som inte tog någon skit, skrattade och tog en klunk rysk vodka + sprite. Tjejen som man förut inte ville erkänna att man umgicks med ville man fortfarande inte erkänna att man gjorde – men nu av andra anledningar. Hon började umgås med människorna som förut skrattat åt henne i korridoren, kallat Henne fula ord och ignorerat henne när hon sagt något. Jag slutade hälsa på henne i korridoren, när hon ropade på mig ”MAAALIN” så vände jag mig om och vinkade lite nonchalant.

Vem är du nu? Jag vet inte. Men jag vet att jag kände dig en gång. Tack.