.

”Den här låten passar perfekt” säger hon och pekar på sin något gamla ipod. Jag tittar på dess skärm och nickar åt henne i förväg. Hon vänder återigen ansiktet åt sitt höger och det stora oändliga havet och man ser hur njutningen sprider sig i hennes ansikte. Vinden slår mot hennes kinder och det bruna håret lever sitt egna liv runt omkring dom.  Jag ler för mig, drar in den friska luften i lungorna och vänder mig till vänster för att möta ett nytt ansikte. Samma sorts njutning och samma sorts leende. Leendet av lycka.

Jag avlägsnar låset på ipoden och snurrar fram till låten hon tipsade om. Hon hade rätt, hon hade så rätt. Jag tar ännu ett djupt andetag av den friska luften och slappnar av i spänningen i axlarna. Där på båtens kant sitter vi, tre halvvilsna tjejer långt ut på Indonesiens hav och 10 343 km hemifrån utan egentligen koll på vad vi håller på med. Bra, det är vad vi ska ha. Vi ska ha det bra i 15 veckor.

Samtidigt som det känns som att havet bara blir större och större ju längre ut vi kommer och Johnossi spelar i hörlurarna så springer tankarna ifrån mig där ute på havet. Och jag låter dom göra det. Jag kan inte motstå att tänka på hennes små skrattgropar som kommer fram när hon skrattat för mycket. Jag får upp bilder i huvudet på hur vi sitter runt ett köksbord i en stuga i Dalarnas kallas skog mitt i natten. Jag tänker på den blonda kaluffsen och vill dra min hand genom det, men jag slänger den tanken. Och jag tänker på min bror. Han skulle ha suttit här bredvid mig, han hade tyckt om det här.

(En text som påbörjades på Koh Tao november 2010 i en välbläddrad guidebok men som aldrig avslutades….)