.

Det är mörkt i mitt rum förutom sänglampan som precis började lysa. Det ständiga ljuset från tv finns inte kvar och inte heller lampan i fönstret, timern på den visade att klockan blev mycket. Det enda ljudet som finns är tonerna av Local Natives och det irriterande plingande från facebookchatten. Det irriterande men ändå så fina plingande.
   Efter en tid med lite konstiga svackor och klumpar i halsgropen så känns det som att uppförsbacken börjar plana ut sig. Det är lite lättare att ta sig fram på vägen och våren närmar oss. Mycket möjligt årets finaste årstid. När man efter månader av kyla och trettioelva lager kläder på sig äntligen får ta av sig dom och man blir lika överraskad varje gång man upptäcker att man kan gå endast i tröja på gatan.  När man sätter sig på uteserveringar och man vet att det är alldeles för kallt men ändå envisas man med att vira in sig i tre filtar för att tvinga fram våren. ”Vårguden, se hur vi fryser. Skynda dig!"
   Min telefons fula ringsignal ringde idag och ett fint erbjudande hördes från andra sidan. ”Ja, jag är fortfarande väldigt intresserade” svarade jag på hennes erbjudande och sken upp lite extra samtidigt som jag försökte behärska mig och låta lite småvuxen i telefonen.

Som sagt, det är inte lika många backar på vägen.