.

Jag känner blickarna i nacken på mig. Gillar det inte. Jag känner hur obekvämheten växer inom mig. Hur det bankar och slår där inne. Som om den höll på att drunka för att sedan bara hoppa ut. Bort blickar, bort. Jag ser hur din blick flackar. Nervöst borta. Inte här. Jag fnyser till och vi börjar gå. Blickarna följer med mig. Oss. För det har dom gjort ändå från början. From scratch så att säga.Dom går med små med bestämda steg. En liten hög av människor bakom oss. Obekvämheten växer ännu mer inom mig.  
   Du går på höger sida om mig. Med 1,33 meters avstånd mellan varandra går vi. Rakt framåt på gatan. Vi har ingen aning om var vi är på väg. Inte jag i alla fall. Vet du? Du vänder ditt huvud mot mig med ojämna mellanrum. Ibland öppnar du munnen för att säga något men ångrar dig i sista sekund. Och irritationen växer inom mig. Ibland kollar du bara på mig för att. För att liksom. Jag tror du vill hålla koll. Du vill ha koll på var jag är. Hur jag är. Var vi är. Du håller koll på mig.