.

Jag träffade en pojke en gång. Med hans planerade oplanerade hår och smutsiga skor tog han mig med storm för en kväll. Kvällarna kom en efter en med samma visa. Kyssar, kramar, små viskningar i örat. Musiken överröstade vad våra läppar försökte säga men det gick ändå. Hans kyssar var som ingen annans. Den starka vinden slog mot oss men vi kramade bara lite extra i den andres hand. Det var en tidsinställd romans. En sådan som man vet tar slut, men man njuter så länge det varar. Det är stormens baksida. Men det är också det som är det fina med den gråa baksidan.