.

Jag kände mig som 15 igen när jag stod i det kokheta Annexet framför Kent och sjöng med. Jag kände mig som 25 när jag började konserten med en öl längst bak. Jag kände mig som 19 (turning twenty) när jag stod någonstans mellan ölhörnan och kriget längst fram vid scenen. Att slippa stå längst fram och mörda för varje nytt andetag och veja för flygande armbågar var så gudomligt skönt. Nej, här var det musiken, stampen i golvet och smådansandet som gällde till fulla muggar. Jag gillar det.




Finast? När dom spelade "Hjärta" och hade i bakgrunden bilder på människor tillsammans med deras namn och ålder följt av datum dom har varit försvunna sen. "Saknad sen den...." Att jag höll på att dö lite smått är inge snack om saken, inte heller att jag bara ville slänga mig över Sandra och aldrig släppa taget.