.

Det är onsdagkväll och jag har gått runt och knaprat på knäckebröd i brist på godis. Istället för ölen som skulle ha druckits i en röd källare vid Hornsgatan har jag snurrat ihop ett stort glas oboy och känner mig 14 igen då mamma kom hem med fem lite mjölk om dagen. Mina fötter står inte på ett trångt dansgolv hoppandes och bankandes utan under mitt täcke, skyddade från kylan. Lägenheten är tyst och likaså jag. Inga skrik, inga skratt, inga inget. Ingen musik att överrösta och inget skitsnack att av misstag höra. Inga okända fingrar att leka med eller nya skratt att höra. Bara jag, tvn och täcket. Ska vi säga hallå till den flammande bägarn nu?